Ardennerhästen

Condroz-platån har ansetts vara den Belgiska hästens egentliga urhem. Rasens historia är lång och ärorik. När Julius Caesar år 57 före Kristi födelse kom till Gallien, fann han i det nuvarande Belgien – en hård och outtröttlig lanthäst – som var stamfader till den nuvarande ardennerhästen. Under den ryska kampanjen år 1812 kunde Napoleon inte nog berömma de outtröttliga ardennerhästarna, vilka alla hans hästar dukade under av köld och hunger. Den franska hären under nämnda fälttåg på en enda natt förlorade 30.000 hästar, men ardennerhästen uthärdade kölden och nöjde sig med halmen, som utgjorde de ryska bondstugornas tak, och lyckades på så vis stå emot alla umbäranden.

Jordmån och klimatiska förhållanden har gynnat utvecklingen av en tung, massiv hästras. Ursprungligen fanns flera sinsemellan ganska väl skilda hästtyper i Belgien. Av dessa var Ardennerhästen den minsta och Brabanthästen av medelstorlek. Småningom slog man i Belgien tillsammans alla dessa hästtyper och upplade för dem en gemensam stambok.

Till vårt land infördes de första Ardennerhästarna år 1873, i det att Greve C.G Wrangel då anskaffade tre hingstar från Ardennerna till ett Värmländskt Hingstbolag (Hingstarna var Ardenne, Faro, Railleur). År 1874 importerade han stona Rigolette och La Mére till Blomberg i Skaraborgs län. Därmed var också grunden lagd till vårt första och äldsta svenska ardennerstuteri.

Såsom namnet anger kom dessa första hästar av rasen från Ardennernas högland, beläget i sydöstra Belgien på gränsen mot Frankrike. Dessa hästar kallades också på den tiden ”Bergsardenner”. De var små, sega, hårda och rörliga hästar, vilka vid korsning visade sig pass väl ihop med vårt svenska hästmaterial. Länge dröjde det inte förrän Ardennerhästen erövrat större delen av södra och mellersta Sverige.

 Även i Norrland blev rasen använd till korsning, men dess bättre insåg man innan det ännu var försent, att den gamla Norrlandshästen inte borde bortkorsas med främmande blod. Avelsmålet i svensk ardenneravel är att hålla rasen ren från inblandning av främmande raser, och förbättra dess exteriör och hälsotillstånd med bibehållande av de goda bruksegenskaperna.

Att ardennerhästens exteriör skall vara väl sluten med stark rygg ett långt kors, breda djupa lår, ha rättställda ben med korta skenor, torra kraftiga väl markerade ledgångar, ock välformade hovar, som harmonerar med hästens storlek.Rörelserna skall vara vägvinnande och temperamentet tyda på ett mycket gott lynne. Helhetsintrycket av svensk ardenneravel av idag är att inget land i Europa har så sunda och friska hästar som Sverige. Just sundhetstillståndet och lynnet har varit och är det viktigaste egenskaperna hos en god arbetshäst och med detta som främsta riktmärke har sentidens ardennerhäst avlats fram. Dessutom har vi arbetat för en rastypisk och medelstor häst.Godkända färger inom aveln är Brun (som är vanligast) fux, svartbrun, svart, samt olika skimmelvarianter.

 

Rasbeskrivning  Ardenner

 Huvud: Torrt, lagom stort i förhållande till halsen och vackert ansatt.

”Inom ardennerhästen har vi en homogen huvudform, dock finns det ett mindre antal som har konvex nosrygg som inte är önskvärt vilket även gäller hästar med allt för långa huvuden. Det ska finnas en tydlig könsprägel på huvudet.”

Hals: Tillfredställande längd som hamonerar med hästens storlek, samt jämt övergående i bogarna.

” På en kallblodig körhäst kan det accepteras med en något kortare hals. Viktigt är halsansättningen, varken för lågt eller högt ansatt. En viss välvning är önskvärd, främst på hingstar då det ger en bättre könsprägel. En frihet mellan hals och ganascher är bra då det ger en god balans ”

Manke: Väl markerad.

”Kunde vara mer markerad på ardennerhästen då detta ger bättre rörelser och muskulatur i hästens framparti. En för låg manke försämrar skulderbladens fria rörelser ”

Bogar: Välställda med lagom lutning.

”Lutningen på bogarna har stor betydelse för dragförmågan, en alltför liggande eller stupande vinkel på bogen ger ett felaktigt seltryck på halsen, med bogarna tydligt avsatt från halsen får man ett bra lokläge. Med en korrekt lutning och längd får man även bogfria rörelser och god stötdämpning ”

Bringan: Bred.

” En allt för smal bringa ger en tät frambenställning, sämre dragförmåga, bättre seltillpassning med en god bredd. Ska harmonisera med bröstkorgen ”

Bröstkorgen: Djup och väl välvd.

”Kännetecknande för den svenskaardennern är djupet på bröstkorgen, detta ger plats för hjärta och lungor ”

Ryggen: Kort och bred.

” Ryggen ska vara kort, vilket ger en styrla och en lättfödd häst. En alltför lång rygg ger en öppen bål med en sämre rastyp. Överlinjen från manken till korset ska harmonisera. Sänkt överlinje ger svagare häst och en förslitning på ryggkotorna. På ston accepteras längre rygg än på hingstar då detta ger utrymme för fostret. En viss överbygdhet är normalt på unga hästar ”

Länden: Kraftig.

” Från sidan ska ryggen och länden utgöra en tredjedel av hästens längd och vara muskelfylld. En kort och välmusklad länd ger ett starkt njurparti. Flanken som mäts mellan sista revbenet och höftbensknölen ska ha ett kort avstånd ”

Korset: Långt, brett, lagom sluttande, svansen väl ansatt.

”Korset ska vara kluvet och muskelfyllt vilket är ardennerns kännetecken. Ett långt kors ger god steglängd. Vinkeln är viktig då tex ett plant kors ger markbundna rörelser. Höftvinkeln påverkas av bäckenets och lårbenets lutning och vid rakt kors och  liggande lårben blir höftvinkeln för liten ”

Låren: Breda, tjocka, djupa med bra muskulatur.

”Låren och skanken ska vara musklade, en jämn övergång mellan lår och skank ” hästen ska ha byxor ” Bakdelen är hästens motor ”

Extremiteter: Låga, torra, kraftiga, breda och välställda med markerade framknän och breda väl inskenade hasar ”

” Benens korrekthet är det som vi inom AFSA har prioriterat under senare år. Allt för många är inkorrekta gällande frambenen är det mest angående att flera är allt för intåade, dock bör det påpekas att en viss grad av intåad är vanligt och rasbundet på tunga arbetshästar då detta är en följd av att kunna dra tunga lass. En tendens är framknäna är omarkerade vilket kan ge dålig förmåga till stötdämpning, lätt för snubbling och att hästen står under sig. Hästen får inte vara knipt under framknä. Viktigt att vi bedömer både fram och bakben. För båda gäller det att de ska vara tillräckligt grova med en viss behåring, grovleken ska harmonisera med kroppsmassan får inte vara gracila och att hästen ska vara lågställd vilket är lika med uthållighet. Hasvinkeln ska vara god då en rak has ger korta rörelser och påfrestning på kotan, för vinklad has ger ett alltför avhuggit rörelseschema, i både skritt och trav ska rörelsen på benet vara likt långt både framåt som bakåt. Skenan ska var kort, kotorna får inte vara långa och veka eller korta och stumma. Med torra menas att benen inte får vara lymfatiska (svullna) i  leder och senor ”

Rörelserna: Vägvinnande och korrekta.

” Den svenska ardennerhästen av idag har mycket goda rörelser. Skritten är av största  betydelse för en arbetshäst, en god steglängd och att hästens rörelse går genom hela kroppen. Travet ska vara bogfri  och  med ett gott hasarbete. Rörelserna får inte vara allt för markbundna. Inom rasen förekommer biljarderade rörelser vilket är  en följd av felaktig frambensställning ”

Temperament: Lugnt och tydande på ett gott lynne.

” Vår ras är känd för sitt goda lynne och  detta måste behållas då framtidens hästar kommer att ägas och brukas av personer med mindre hästvana. Ardennern ska vara lättlärd och enkel att tämja ”

Kroppsbyggnad: Harmonisk och könskaraktärerna väl utpräglade.

Storlek: Hingst ca 155 – 165 cm, och sto ca 152 – 162 cm stångmått över manken.

Färger: Brun, Fux, Svart, Svartbrun, Silverbrun, Silversvart, Brun-Röd-Svart Skimmel, Silverbrunskimmel, avblekbar Skimmel.

Totalomdöme: Väl sluten, djup, bred, grov och muskulös.